Sätter det igen rören?

Det malda avfallet rivs till millimeter-stora bitar och det flyter i vattnet. Typiskt är avfallskornen inom 0-5 mm. Men avfallet blir till mindre bitar än normalt toalettavfall. Och det åker ut i samma rör. Ju finare rivning av avfallet ju lättare flyter det i vattnet. Det mesta av det rivna avfallet har ungefär samma densitet som vatten och sjunker mycket sakta i stillastående vatten. Om det ens sjunker (Egna försök). Men i avloppssystemet finns aldrig stillastående vatten. Det tyngsta material som rivs är ben. Men även det är mycket lättare än den jord och sand som även i vanliga fall följer från t.ex. potatis till vasken. (Sandkorn är sten och har samma densitet ca 2,8 ton/m3 jämförd med ben, ca 1,3 ton/ m3.)

Avfallskvarnar av olika kvaliteter har använts i stor skala sedan 40-talet, i alla möjliga rörsystem. Rapporter om problem i rörsystem är ytterst sällsynta. I de tre vetenskapliga utredningar som gjorts i Sverige finns inga rapporter om igensättning av rör. Tvärtom i den enda svenska vetenskapliga utredningen med egna försök kom man fram till att det inte finns någon risk för igensättning av rören. Se litteraturhänvisning nedan.

Effekter på rör har undersökts vid Lunds Tekniska Högskola, Lunds Universitet avd. för VA-teknik.

Källsortering med avfallskvarnar i hushållen- En fallstudie i Staffanstorp, Bullentin serie VA Nr 56, januari 1990. Citat ur kap 8.5 Resultat.
"Långtidstest för undersökning av igensättning visade att ett simulerat optimalt utnyttjande av avfallskvarn i 15 år inte kommer att leda till några driftsproblem i inomhusledningar.
Regelbundna inspektioner och årlig ledningsfilmning visade att avloppsledningen fungerade utan igensättningstendenser eller andra transportproblem."

AVFALLSKVARNAR ANVÄNDS I SURAHAMMAR

Köksavfallskvarnar - effekter på avloppsreningsverk VA-Forsk Rapport 1999:9
• Ledningsnätet har varit problemfritt under uppföljningsperioden. Ingen bräddning skedde under 1998.
• Inga driftstörningar har uppstått vid avloppsreningsverket

Den tredje rapporten om avfallskvarnar i Sverige har gjorts av Chalmers Tekniska Högskola:
VA- Forsk Rapport 2001-02. Köksavfallskvarnar - en teknisk resurs för uthållig resursanvändning. En förstudie i Göteborg.

Rapporten kan fås genom VAV AB Tfn 08 506 002 10. Kan även köpas av Svensk Byggtjänst. Rapporten är en förstudie till tänkta försök i Göteborg och saknar egna försök men delger erfarenheter från litteraturstudier. Följande slutsats dras i rapporten:
Kap 4.2 Fastighetens rörinstallation citat "Med ett rörsystem i god kondition och undvikande av 90 graders krökar så kan man sammanfattningsvis räkna med minimala problem med igensättningar."

Vår anm. Rapportens slutsats om 90 graders krökar gäller inte riktigt. Krökar i rörsystemet under diskbänken är oundvikliga. Det är faktiskt så alla kvarnar levereras med en 90 graders krök från kvarnen och som ansluts till utloppet. Samtidigt är det enligt våra försök så att om försöker att få stopp (på prov) så blir det i utloppet från kvarnen. Det beror på att utloppet är en sorts grind som avgör hur mycket avfall som kan passera på en gång ut från kvarnen. Har avfallet väl passerat utloppet så kan det inte bli stopp. Ett stopp kan uppstå i utloppet om man kör stora mängder långfibrigt material t.ex torkade ros stjälkar eller blad från kronärtskockor.

Vad händer med kommunens rör?

Alla som sett avfallet efter kvarnen inser direkt att den tunna juice liknande vätskan som kommer i mängder om 5 liter/ dag inte kan sätta igen de stora rör som finns i avloppsnätet. Men som ett argument mot avfallskvarnar framförs ibland att matavfall bildar svavelväte som fräter på rören! Efter våra försök vet vi att det tar ca 1 dygn innan vätskan med det rivna avfallet börjar lukta i rumstemperatur. Och innan det börjar lukta kan det ju inte ha uppstått svavelväte.

Avloppsledningar dimensioneras för transporthastigheten ca 0,8 m/s. På ett dygn skulle matavfallet ha hunnit rinna ca 7 mil innan det börjar lukta än mindre fräta rören. Det rimliga är att matavfallet har nått reningsverket långt innan det börjat avge svavelväte.

Ovanstående antagande bygger på att effekten av redan aktiva bakterier i avloppssystemet balanseras mot den högre temperaturen i rummet än i avloppsvattnet i rören.

Påståendet med ökat mängd svavelväte från matavfall är sannolikt ett typiskt löst antagande som bildats till en myt och som har satts i omlopp utan undersökningar. Hur som helst är det svårt att undersöka. Och det finns inga mätningar utförda. Man måste nog fundera på uppehållstiden i rörsystemet, eventuell acceleration av nedbrytning pga mikroorganismer som finns i ledningarna, temperatur och utspädningsgrad........? En synpunkt finns i litteraturen är att toaavfall bryts ner fortare än matavfall eftersom processen stå att säga redan är igång.

Fakta
Svavelväte H2S bildas genom bakteriell nedbrytning av sulfater i syrefria miljöer. Välkänd sådan är ruttnande ägg. Än mer välkänd är den svavelväte som bildas i tarmarna på människor.

I rörsystemet uppstår redan svavelväte från fekalier (ett folkligare ord är skit) och urin. En förutsättning för svavelväte processen är att miljön är syrefri.

Svavelvätet löses också i vatten, ca 3 liter gas vid avloppstemperaturer. Att kvantifiera hur mycket svavelväte som matavfallet skulle bidra till rörsystemet och korrosion av rör är troligen en omöjlig uppgift. Men oron är med största sannolikhet obefogad. Det finns ett extremt stort försöksmaterial - USA har använt avfallskvarnar i över 60-år. De liksom vi har avloppsrör av betong och stål. Och i USA finns inga tecken på att matavfallet fräter på rören. I många städer har man också krav på att avfallskvarnar skall monteras i nybyggen. Man är föga oroad av tillskottet av svavelväte från matavfall. Även om man inte skall ta allt för givet som kommer från USA - så är det ett ostridigt faktum att vartannat hem har en fungerande avfallskvarn. Någon stad har förbjudit eftersom dom inte har plats på reningsverket.